Ibland, då jag minst anar det, dyker en mystisk känsla upp i mig. Kanske gör den det hos alla andra också, vad vet jag. Men hur som helst. Det är en kittlande känsla som smågnager i mig, en svårförklarad, lustig figur på min axel. En figur som diskret påpekar för mig att det är dags för stora förändringar………ni vet…stora….typ.
Vad de förändringarna skulle bestå av?
Ingen aning.
Den bara gnager….
….och gnager.
Jag satt och lyssnade på radion i helgen och hörde en rapportering från Egypten. Började undra hur objektiva de egentligen kan vara efter alla år utomlands, alla våra utrikeskorrespondenter. Får vi verkligen höra sanningen, eller är det mer en personlig, tillrättalagd historia vi lyssnar på i vår svenska statsradio?
Kan exempelvis Cecilia Uddén, som dagligen rapporterat från den så kallade arabiska våren det senaste året, vara opartisk? Tycker mig märka en ökande partiskhet i takt med hennes språkutveckling. Ja, ni kanske har hört hennes ”korrekta”uttal. Hon verkar exempelvis endast vilja se ondskan bland regeringssidan i Syrien.
Alla andra är offer.
Tyvärr tror jag, personligen, inte att lösningen är så enkel. Det finns nog ondska på alla sidor, bland alla människor på vår jord.
Även bland Cecilia Uddéns arabiska vänner.
Och på samma sätt fick vi tidigare ta del av hennes rapportering från torget i Kairo och Libyens öknar.
Alltid en ond sida, alltid en god.
Kanske borde deras tid därute begränsas……..i objektivitetens namn.
Ett par andra som också får mig att tvivla är Sveriges Radios Sten Sjöström och Ginna Lindberg, som huserar i USA sedan ett antal år. Jag får känslan att deras syn på omvärlden amerikansiserats lite väl mycket.
Kanske är det svårt att vara objektiv. Kanske drabbas alla av en sorts ”hemmablindhet”i det nya hemlandet, och kanske är det svårare att rapportera objektivt från vissa länder, beroende på vad som utspelar sig där.
Men skulle jag få råda så skulle jag kraftigt begränsa åren som de får vara på samma plats.
Ja det här var några av de tankar som flög över mig då jag satt med en kopp kaffe vid köksbordet i helgen.
Hur var det med den så kallade växthuseffekten? Skulle vi inte få det varmare? Ja, det undrar jag över när jag nu sitter vid köksbordet i trakten av Gävle den andra juni 2012. Regnet vräker ner i stormen och termometern visar:
+3 grader!
Måste skynda mig till affären och inhandla några burkar med vispgrädde i sprayburk och lite hårspray. Efter det ska här brännas plast och bildäck.
Vi ses…..
Ja, man kan verkligen undra om mängder av svenska mammor blivit våldtagna och sedan varit tvungna att föda barnet.
När man i medierna lyssnar på diskussionerna om alla de stackars föräldrar som inte snabbt nog kan få lämna bort sina ungar till myndigheternas förvar, så börjar man undra. Det finns tydligen inga dagisplatser i våra svenska storstäder.
- Vi får inte gå tillbaka till våra älskade jobb.
- I de centrala delarna av Stockholm finns inte några barn utanför de kommunala institutionerna, hävdade en pappa i radions P1 i veckan.
Han förklarade att han panikartat sökte efter en avstjälpningsplats för sina två barn, 3 respektive ett år. Ja, han valde i och för sig att inte kalla det för avstjälpningsplats, men det måste ju varit det han innerst inne menade.
Avstjälpning!
Han kunde inte fort nog återvända till sina spännande arbetskamrater och intressanta och utvecklande arbetsuppgifter.
Jag antar att det är pengarna de mest är ute efter. För hur ska de annars kunna visa upp en ny Volvo åt grannarna, eller åka på den årliga trippen till Thailand.
- Och skinnsoffan är ju faktiskt 14 månader gammal nu.
Det är tydligt att det är barnen som är det största hindret i hans och hans sambos strävan efter självförverkligande. Skulle det inte vara så att dessa två barn också höjer deras status som rekorderlig familj i kvarteret, ja då skulle de säkert ha klarat sig utan.
Om det det nu inte är så att hans kärlek blivit våldtagen?
Varför skaffa sig barn över huvud taget om man inte har tid för dessa små. Det vore ju en annan sak om kvinnorna i landet skulle vara tvungna att skaffa, exempelvis, tre barn, mot sin vilja. Då skulle man kanske förstå om de skulle vilja lämpa av dem på kommun och stat.
Men bara kanske.
Själv är jag ju av den meningen att barn är något stort. Ja, helt enkelt det största som någonsin funnits på vår jord. Alltifrån den första lilla ”pusten” utanför sin mammas trygga mage, till det sista skälvande andetaget.
Själv har jag tack och lov fötts och uppfostrats av kärleksfulla föräldrar, något som jag kommer att vara hjärtligt tacksam över så länge jag lever, och något som jag skickar vidare till mina två älskade döttrar. Och det känns alltid lika roligt för mig, snart 48 år, att höra min mamma, som nu är drygt åttio, säga:
- Du klär väl på dig ordentligt då du går ut. Du är ju faktiskt mitt barn ännu.
- Ja mamma jag lovar……..
Bara vetskapen om att det finns någon därute som alltid älskar en, oavsett vad som händer gör mig lycklig.
I mitt huvud finns inte ens plats för tankar som innebär att offra barn för ett jobb, en karriär. Och jag skippade gärna utlandssemestern, den nya bilen och det dyra huset, bara för att få se mina små ögonstenar växa upp och känna sig trygga och älskade.
Varje dag.
År ut och år in.
Hoppas de också känner av den kärlek som strålar mot dem från mig.
Nu och alltid.
- Har landet Sverige verkligen råd att ha mig arbetslös?
Den frågan ställer jag mig ibland, ödmjukt. Förstår inte företagen ute i landet hur mycket jag kan tillföra dem vad gäller utveckling och välmående, för att inte nämna trivseln som jag för med mig.
- Konstigt!
Nåja, nu då de läser detta inlägg så lär de väl höra av sig. Har knappast tid att sitta här vid tangentbordet.
- Det kan ju ringa i min mobil.
Att få vetskap om var man har sina medmänniskor måste vara en av livets stora gåvor. En gåva som kan hjälpa till, då du ska styra in dig på livets väg.
Tja…det var allt.
…den vackraste kärleken är nog den,
som aldrig nådde längre än till förälskelsen…
Ungefär så diktade Afzelius en gång i tiden….
Vackert!
